Isavsmältning, havshöjning och superstormar: data från jordens klimathistoria, klimatmodeller, och nutida observationer visar att 2 graders global uppvärmning kan vara farlig James Hansen, Makiko Sato, Paul Hearty, Reto Ruedy, Maxwell Kelley, Valerie Masson-Delmotte, Gary Russell, George Tselioudis, Junji Cao, Eric Rignot, Isabella Velicogna, Blair Tormey, Bailey Donovan, Evgeniya Kandiano, Karina von Schuckmann, Pushker Kharecha, Allegra N. Legrande, Michael Bauer och Kwok-Wai Lo Mottagen 11 Juni 2015 – Diskussionen startade: 23 Juli 2015 Reviderad: 17 Februari 2016 – Accepterad: 18 Februari 2016 Publicerad: 22 Mars 2016 Sammanfattning Vi använder klimatmodeller, klimathistoriska data och nutida observationer för att studera följden av allt större isavsmältning i Antarktis och på Grönland. Smältvattnet tenderar att stabilisera vattenpelaren, och sätta igång förstärkande återkopplingar som höjer undervattenstemperaturen i oceanen och ökar ishyllornas avsmältning. Kallt smältvatten och dess dynamiska effekter orsakar avkylning av ytvattnet i Antarktiska oceanen och norra Atlanten, vilket ökar jordens energiobalans och värmeströmmen till den större delen av oceanernas ytor. Att ytvattnet i Antarktiska oceanen avkyls, medan områdena närmare ekvatorn blir varmare, ökar nederbörden över Antarktiska Oceanen, ökar skiktningen i havet, bromsar djupvattenbildningen och ökar massförlusten i glaciärerna. Dessa återkopplingar gör att glaciärer som står i kontakt med havet riskerar att råka ut för accelererande sönderfall. Vi lägger fram hypotesen att massförlusten i den mest sårbara isen, som är tillräckligt stor för att höja havsnivåerna med flera meter, kan approximeras bättre med exponentiell tillväxt än linjär. Fördubblingstider på 10, 20 eller 40 år ger flera meters havshöjning inom ungefär 50, 100 respektive 200 år. De senaste mätvärdena för isavsmältningen ger fördubblingstider som ligger i den lägre delen av intervallet 10 - 40 år, men dataserien är för kort för att man ska kunna avgöra detta nu. Återkopplingarna, inklusive oceanuppvärmningen under ytan, bidrar till att förklara våra historiska klimatdata och tyder på att Antarktiska oceanen har en dominerande roll när det gäller att kontrollera atmosfärens koldioxidmängd, vilken i sin tur utövade en stark kontroll över den globala temperaturen och havsnivån. Den långa tidsskalan på 500 till 2000 år som gäller för cirkulationen i djuphaven påverkar tidsskalan för den naturliga koldioxidförändringen och därmed tidsskalan för gångna tiders klimatförändringar, istäcken och förändringar i havsnivån. Men denna tidsskala för äldre tiders klimatförändring får inte misstolkas som den tidsskala som gäller för istäckenas svar på en stor och snabb mänskligt orsakad klimatstörning. Dessa klimatåterkopplingar underlättar tolkningen av händelser i slutet av den förra värmeperioden, när havsnivåerna steg till 6 - 9 meter över nuvarande nivå, med bevis för extremt starka stormar, trots att jorden var mindre än 1 grad varmare än idag.* Avkylningen i Nordatlanten och Antarktiska oceanen till följd av isavsmältningen ökar de vertikala temperaturgradienterna i atmosfären, den tubolenta rörelseenergin och instabiliteten i lufthavet, och driver fram starkare stormar. Modellerna tillsammans med klimathistoriska data och nutida observationer tyder på att en global uppvärmning på 2 °C över förindustriell nivå skulle kunna vara farlig. Fortsatta stora utsläpp från fossila bränslen detta århundrade förutsägs leda till 1) avkylning i Antarktiska oceanen, särskilt på västra halvklotet; 2) inbromsning i Antarktiska oceanens havsströmmar, uppvärmning av ishyllorna och ökande massförlust i glaciärer; 3) inbromsning och slutligen stopp i Golfströmmen med avkylning i den nordatlantiska regionen; 4) allt starkare stormar; 5) icke-linjär tillväxt av havshöjningen, som når flera meter inom 50 – 150 år. Dessa förutsägelser, särskilt avkylningen av Antarktiska oceanen och Nordatlanten med tydligt minskad uppvärmning eller till och med avkylning i Europa, skiljer sig i grunden från existerande bedömningar av klimatförändringen. Vi diskuterar också vilka observationer och modellstudier som behövs för att tillbakavisa eller bekräfta våra slutsatser. Snabböversättning: Lars Almström 171104 Källa: https://www.atmos-chem-phys.net/16/3761/2016/ * Anmärkning. I den senaste rapporten Young People’s Burden av Hansen et al. har man kommit fram till att temperaturen under slutet av den förra värmeperioden var ungefär lika hög som nu.
© Framtidsverket 2009 • Sidan uppdaterad 2017-11-04 • www.framtidsverket.se |