Hoten om totalt kaos
James Hansen
För mer än ett år sedan skrev jag till premiärminister Brown och bad honom att utfärda ett totalstopp för nya kolkraftverk i Storbritannien. Jag har bett Angela Merkel, Barack Obama, Kevin Rudd och andra ledare i världen göra samma sak. Skälet är följande – kol är det absolut största hotet mot civilisationen och allt liv på vår planet.
Vårt globala klimat närmar sig omslagspunkter. Vi börjar se förändringar och risken finns att de blir katastrofala, med oåterkalleliga följder – ifall vi inte snabbt minskar utsläppen från fossila bränslen under de närmast kommande årtiondena.
Det är de förstärkande återkopplingsmekanismerna som leder fram till omslagspunkterna. När Norra ishavets is smälter absorberar det mörkare havet mer värme från solen och detta påskyndar i sin tur isens smältning. När tundran tinar frigörs metan, en kraftfull växthusgas, som orsakar ytterligare uppvärmning. När arter hotas och utrotas av att klimatzonerna förskjuts kan hela ekosystem falla sönder och utplåna fler arter.
Allmänheten, som har att kämpa med dagliga väderskiftningar och ekonomiskt kaos, har inte tillräckligt med tid eller erfarenhet för att kunna analysera förändringar som sträcker sig över decennier. Hur skulle allmänheten kunna utvärdera och sila bort alla råd som fabriceras av ekonomiska särintressen? Hur skulle allmänheten kunna skilja mellan gedigen vetenskap och pseudovetenskap – när alla använder samma termer?
Men ledarna har inga ursäkter – de är valda för att leda och skydda allmänheten och allmänhetens vitala intressen. Våra ledare har ju till sitt förfogande världens bästa vetenskapliga organisationer, sådana som Storbritanniens Royal Society och USAs National Academy of Sciences.
Det är först under de senaste åren som forskarna har insett och avslöjat situationens allvar – vår planet är verkligen i fara. Om vi inte lägger om kursen snart kommer vi att försätta våra barn i en situation som de inte kan klara av, när förstärkande återkopplingsmekanismer driver på det globala klimatsystemet.
Koldioxidhalten i atmosfären har redan stigit till en farlig nivå. Den förindustriella halten var 280 ppm. Genom att förbränna kol, olja och naturgas har människorna höjt koldioxidhalten till 385 ppm och den fortsätter att stiga med ungefär 2 ppm per år.
Jorden, med sina 4 kilometer djupa hav, reagerar bara långsamt på förändringar av koldioxidhalten i atmosfären. Så klimatförändringen kommer att bli större, även om vi skulle göra vårt yttersta för att bromsa ökningen av koldioxid. Norra ishavets is kommer att försvinna på somrarna inom några få decennier. Många glaciärer i bergen kommer också att försvinna. Men det är från sådana glaciärer som många viktiga floder får sitt vatten. Floderna försörjer i sin tur hundratals miljoner människor med dricksvatten och bevattningsvatten. Praktiskt taget alla glaciärer i bergen kan vara borta inom femtio år, om koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att stiga i nuvarande takt. Korallreven, där en fjärdedel av alla oceanernas arter håller till, är också hotade om koldioxidhalten fortsätter att stiga.
De största hoten, hoten om totalt kaos för våra barn och barnbarn, är de förändringar som inte kan göras ogjorda inom någon tidsperiod som människor kan föreställa sig. Ishyllorna vid kusten fungerar som barriärer för istäcket i Västantarktisk. Om de fortsätter att upplösas skulle istäcket kunna flyta ner i havet och höja vattennivån med åtskilliga meter på ett århundrade. Så kraftiga förändringar i havsnivån har inträffat många gånger i jordens historia, som svar på global uppvärmning som inte varit kraftigare än den som inträffat under de senaste trettio åren. Nästan hälften av världens största städer och många historiskt värdefulla platser ligger vid kusten.
Den mest skrämmande förändringen, som jag ser det, är utrotningen av arter. Åtskilliga gånger i jordens långa historia har snabb global uppvärmning på flera grader inträffat, uppenbarligen framdriven av förstärkande återkopplingsmekanismer. Vid varje tillfälle har mer än hälften av växt- och djurarterna utrotats. Nya arter uppstod under perioder på tiotusen och hundratusen år. Men dessa tidsskalor är så långa, och antalet generationer så många, att vi inte kan förstå dem. Om vi driver de andra arter som vi delar jorden med till utrotning kommer vi att lämna en mycket mer förödd planet till våra efterkommande, än den jord vi själva ärvde av våra förfäder. Vi efterlämnar i så fall en värld, som kommer att förföljas av minnena av det som en gång fanns.
Det står klart att om vi förbränner allt fossilt bränsle så kommer vi att fördärva vår planet. Koldioxidhalten skulle öka till 500 ppm eller mer. Vi skulle lägga fast en kurs, som förde jorden till ett helt isfritt tillstånd, med en havsnivå som skulle ligga 75 meter högre än idag. Katastrofer vid kusterna skulle inträffa oavbrutet. Det enda vi inte med säkerhet vet är hur lång eller kort tid det skulle ta för all is att försvinna.
Det sorgliga – om vi inte vaknar upp i tid – är att det som måste göras för att stabilisera atmosfären och klimatet vore vettigt även av andra skäl. Förändringarna skulle skapa hälsosammare luft, förbättrad produktivitet i jordbruket, rent vatten och oceaner med fisk som vore ofarlig att äta.
De åtgärder som krävs för att lösa problemet dikteras av fysiska fakta, särskilt storleken på de fossila bränslenas reserver. Ungefär hälften av den lättåtkomliga oljan har redan förbränts. Olja används i fordon, där det är svårt att fånga koldioxiden. Oljan och naturgasen kommer att driva upp koldioxidhalten till minst 400 ppm. Men om vi skär bort den allra största källan till koldioxid, nämligen kol, så kommer det att bli möjligt att återställa koldioxidhalten till 350 ppm och ännu lägre med hjälp av förbättrade jord- och skogsbruksmetoder, som ökar lagringen av kol i träd och i marken.
Bland de fossila bränslena utgör kol inte bara det största förrådet av koldioxid. Kol är också det smutsigaste bränslet. Kol förorenar världens hav och vattendrag med kvicksilver, arsenik och andra farliga kemikalier. Det fulaste knepet som regeringar använder mot sina medborgare är att låtsas som om de arbetar på att få fram ”rent kol”. Eller att de verkligen skulle bygga sådana kolkraftverk som kunde fånga in alla föroreningar – om tekniken någonsin skulle utvecklas därhän att det vore möjligt.
Tågen som fraktar kol till kraftverken är dödens tåg. Kolkraftverk är dödens fabriker. När jag vittnade mot det föreslagna kolkraftverket i Kingsnorth beräknade jag att det skulle bli ansvarigt under sin driftstid för utrotningen av 400 arter – kraftverkets andel av det antal arter som skulle utrotas om koldioxidhalten steg ytterligare 100 ppm. Naturligtvis kan vi inte säga vilka specifika arter som borde skyllas på Kingsnorth, men med vilken rätt skulle vi kunna peka ut några av jordens arter som värdelösa?
Regeringarna i Tyskland och Australien låtsas vara gröna. När jag visar tyska regeringstjänstemän att de fossila bränslereserverna är så stora att vi måste avstå helt från att använda dem, säger de att de ska sänka ”taket” för koldioxidutsläppen. Men ett tak kan bara bromsa användningen av ett bränsle. Det kan inte hålla kvar bränslet i marken. När jag påpekar att att deras nya kolkraftverk kräver att de övertygar Ryssland om att lämna sin olja kvar i marken blir de tysta. Den australiska regeringen valdes på ett program som skulle lösa klimatfrågan, men sedan satte den – med hjälp av industrin – utsläppstaket så högt att det garanterar outsägliga katastrofer för de unga och de ofödda. Dessa regeringar är inte gröna. De är svarta – kolsvarta.
Om man räknar per person kan man konstatera att det idag är tre länder som bär det största ansvaret för den koldioxid i atmosfären som kommer från fossila bränslen: Storbritannien, USA och Tyskland, i den ordningen. Politiker i Storbritannien har frågat mig: varför talar jag till dem – när det är USA som måste ta ledningen? Men kolindustrin har stor makt i USA. Det nödvändiga totalstoppet för nya kolkraftverk – och utfasningen av de existerande – fordrar troligen både allt starkare krav från allmänhetens sida och en politisk beslutsamhet som vi fortfarande inte har sett prov på.
Storbritanniens premiärminister borde inte undervärdera sina möjligheter att starta en omvälvande riktningsförändring. Och han får inte låtsas vara okunnig om konsekvenserna av fortsatta kolutsläpp, eller gömma sig bakom ett ”utsläppstak” eller något ”mål” för framtida utsläppsbegränsningar. De unga börjar förstå vad det handlar om. De vill veta om du kommer att ställa upp för dem. Vi får inte glömma att historien, och våra barn, kommer att döma oss.