|
Skrota Goldman Sachs Cap-and-Trade
Av James Hansen
[Det finns ett fenomen i USA som kallas Svängdörren mellan Washington och Wall Street, och som innebär att personer med bakgrund i storfinansen under en tid blir politiker i kongressen, eller får anställning inom regering och statsapparat, för att sedan återgå till toppen inom storföretagen. Ö.a.]
Svängdörren mellan Washington och Wall Street har skapat en ny finurlig plan för att skinna allmänheten. “Cap-and-trade” är hjärtat i Obama-regeringens plan för att dämpa den globala uppvärmningen och minska vårt beroende av fossila bränslen. Tillstånd att släppa ut en begränsad mängd koldioxid kommer att handlas på Wall Street av storfinansens representanter som Goldman Sachs.
Cap-and-trade upphöjdes till hjältestatus för att det bidrog till att minska föroreningar från kraftverk, särskilt surt regn orsakat av svavlet i kol. Sällan har hyllningar varit mindre välförtjänta. Denna ”framgångssaga” bygger på att svart kallas vitt.
Så här fungerade det i stora drag. Kongressen antog en lag, Title IV of the Clean Air Act, som satte ett tak på svavelutsläpp från kolkraftverk vid 50 procent av 1990 års värden. Elbolag som minskade utsläppen med mer än hälften kunde sälja överskottsreduceringarna till andra elbolag, som då inte behövde minska sina föroreningar. Det var lätt att göra förändringar som minskade utsläppen. Många kraftverk bytte till lågsvavligt kol från Wyoming och några få installerade gasrenare. Svavelutsläppen minskade med nästan 50 procent på 20 år. Stor succé? Knappast.
Först och främst var det som om en rökare övergår från 2 paket om dagen till 1 paket om dagen. Ett sånt tak infört genom en lag är nämligen ett golv likaväl som ett tak. Physicians for Social Responsibility rapporterade den 18 november att de pågående utsläppen från förbränning av kol är signifikant bidragande faktorer i fyra av de fem vanligaste dödsorsakerna i USA – och kvicksilver, arsenik och andra kolföroreningar orsakar också fosterskador, astma och andra sjukdomar. Det ekonomiska värdet för allmänheten av ytterligare minskningar i utsläppen är värda 25 gånger mer än kostnaderna, men än så länge har golvet hindrat större nedskärningar.
Vad som behövs är inte ett golv/tak utan ett system som är utformat så att det kan minska föroreningarna i enlighet med allmänhetens behov, inte i enlighet med förorenarnas vinstintressen. Innan jag beskriver ett sådant system låt mig avslöja den andra ännu större jättelögnen i cap-and-trade-tricket. Det är den ”kohandel” som förorenarna kräver innan de tillåter kongressen att sätta ett tak. Ja, jag är ledsen att behöva säga det, men i USA idag med pengarnas roll i regeringen och svängdörren mellan kongressen och lobbyisterna, håller förorenarna kongressen i schack med sin skamlösa ”auktoritet”.
Den kohandel som förorenarna krävde innan de accepterade the Clean Air Act var att gamla kraftverk skulle få särskilda åldersregler, vilket innebar att de slapp undan många föroreningsbestämmelser. Dessa gamla kraftverk skulle ju ändå snart pensioneras. Visst! Två tredjedelar av dagens kolkraftverk byggdes före 1970. Elbolagen märker att det är mycket lönsamt att fortsätta att lappa och laga dessa förorenande kassakor. Under tiden fortsätter allmänhetens hälsa att ta skada.
Dessa grundläggande problem, golvet för föroreningarna och kohandeln, dyker upp igen i all sin prakt i cap-and-trade-konstruktionen som kokas ihop av de stora bankerna och Washington för att minska koldioxidutsläppen och användningen av fossila bränslen.
Tak-med-säljbara tillstånd (cap-and-trade) sätter ett nominellt utsläppstak genom att man auktionerar ut tillstånden att förorena. Detta tak är ett golv – för om alla utsläpp skulle understiga taket skulle priset på utsläppsrätterna kollapsa, och inga stimulanser att minska utsläppen ytterligare skulle finnas kvar.
Detta tak är dessutom ett falskt tak, en villfarelse. Det rätta taket är högre, på grund av ”kompensationer” – alternativ till utsläppsminskningar, som exempelvis trädplantering på olönsam mark, avvärjd avskogning i Brasilien, eller investeringar i utvecklingsländer. Taket höjs med kompensationens belopp men kompensationerna är ofta påhittade eller omöjliga att verifiera. Avvärjd avskogning till exempel minskar ju inte efterfrågan på timmer eller odlingsmark för mat, så avskogningen inträffar någon annanstans. Dessutom uppmuntrar kompensationerna utvecklingsländerna att fortsätta med föroreningarna, så att de har kompensationer att sälja.
Kohandeln fördärvar utfallet ytterligare. Representanthusets och senatens förslag till energilag innebär fortsatt kolanvändning, vilket gör det osannolikt att koldioxidutsläppen kommer att minska snabbt.
Diskussionerna i Köpenhamn har också slagit in på vägen ner mot tak-med-kompensationer och kohandel, trots att denna metod aldrig kan uppnå de snabba utsläppsnedskärningar som vetenskapen kräver.
Låt oss definiera en lösning som duger. En framgångsrik metod måste erkänna en grundläggande sanning: så länge fossila bränslen är de billigaste energislagen kommer användningen av dem att fortsätta och till och med öka. Fossila bränslen är billigast därför att de inte måste betala för den skada de orsakar mot människornas hälsa och miljön, eller för den klimatpåverkan som drabbar nuvarande och framtida generationer.
Skatt-och-utdelning är en enkel lösning. En stegvis ökande kolskatt samlas in vid gruvan eller införselhamnen för varje fossilt bränsle (kol, olja och naturgas). Skatten är enhetlig, ett enda tal i kronor per ton koldioxid som finns i bränslet. Allmänheten betalar ingen skatt direkt, men priset på varorna kommer att stiga i proportion till hur mycket fossila bränslen som använts vid tillverkningen av dem.
100 procent av skatteintäkten borde betalas ut till allmänheten. Kloka människor kommer att använda sin skatteutdelning på ett förståndigt sätt, och anpassa sin livsstil, till exempel sitt sätt att färdas. De som klarar sig bättre än genomsnittet kommer att få utdelningar som är större än prisstegringarna.
Om exempelvis skatten i USA nu sattes till 115 dollar per ton koldioxid skulle priset öka med 0,26 dollar per liter för bensinen och med 0,08 dollar per kilowattimme för elen. Med USAs förbrukning av olja, gas och kol under år 2007 skulle en sådan skatt ge 670 miljarder dollar per år. Utdelningen till varje vuxen medborgare skulle bli ungefär 3000 dollar per år, eller 250 dollar per månad. En familj med två eller fler barn skulle få nästan 9000 dollar per år. Utdelningen skulle skickas ut automatiskt till invånarnas bankkonton eller betalkort.
I verkligheten införs en sådan här skatt antagligen gradvis under flera år, för att man ska kunna använda infrastrukturen effektivt. När kolskatten väl når 115 dollar per ton kan man vänta sig att elbolagen har förändrat sina val av bränsle, så att prisstegringen på elen bara blir 5-6 cent per kilowattimme – och den årliga utdelningen per person kanske då bara blir 2000-2500 dollar. Men eftersom cirka 60 procent av allmänheten kommer att få större utdelning än vad de betalar i höjda energipriser så kommer allmänheten troligen att stödja fortsatta höjningar av kolskatten.
När kolskatten stiger uppnås omslagspunkter, där olika kolfria energislag och tekniker för att minska koldioxidutsläppen blir billigare än vad fossila bränslen plus kolskatt blir. Efterhand som tiden går kommer användningen av fossila bränslen att kollapsa, resterande fyndigheter av kol kommer att bli kvar i marken och vi kommer att nå vår kolfria framtid – fria till slut från vårt beroende av fossila bränslen.
Ekonomerna håller med om att kolskatt med utdelning är mer effektivt och mindre kostsamt än tak-med-säljbara utsläppstillstånd (cap-and-trade). Men många ekonomer föredrar att man i stället för att betala utdelningar använder skatteintäkten till att minska sådana skatter som orsakar ekonomisk ineffektivitet. Deras vanligaste förslag är att minska inkomstskatterna.
Ett problem med att minska inkomstskatten är att en stor del av allmänheten har mycket lite inkomstskatt – de är pensionärer eller ofrivilligt arbetslösa – [och skulle alltså vinna mycket lite på sänkta inkomstskatter]. Därför är utdelningen av kolskatten rättvisare. Som en kompromiss föreslår jag att halva kolskatten betalas ut till medborgarna varje månad och att halva används för att minska inkomstskatten.
Ett annat exempel på hur cap-and-trade fungerar. Så här tokig blir följden av goda gärningar. Anta att du köper en liten bil som ger mycket små koldioxidutsläpp. Det kommer att minska dina egna utsläpp, men inte ditt lands eller världens utsläpp. I stället tillåter det någon annan att köpa en bil som drar mer bränsle. Utsläppen bestäms nämligen av taket/golvet, och inte av dina åtgärder.
Skatt-och-utdelning däremot har inget golv, utan varje åtgärd som minskar utsläppen hjälper till. I själva verket kanske dina besparingar i stället sporrar din granne att göra likadant. Sådana goda spiraler kan uppstå vid skatt-och-utdelning, och göra att vi når en föroreningsfri värld snabbare.
Behövs det fler argument? Lägg märke till att den skickliga, hemlighetsfulla avdelningen för handel med värdepapper på Goldman Sachs är säker på att tjäna miljarder dollar på cap-and-trade. Banker och andra privata finanshus har redan nu mer än 100 representanter som bearbetar frågan. Kolmarknaden förväntas bli värd mer än 1000 miljarder dollar. Wall Street vill att den här marknaden ska bli löst reglerad, öppen för spekulation, och att den ska innehålla derivat, som är lätta att handla med. Chansen är stor att det kommer att bli just på det viset, med tanke på den svängdörr som finns mellan Washington och Wall Street.
Varifrån kommer bankerna att få sina vinster? Alla kostnader för systemet med utsläppshandeln drabbar allmänheten, genom ökade energipriser. Och någon utdelning till allmänheten finns det inte.
I motsats till detta kräver kolskatt-och-utdelning bara att regeringen delar upp skatteintäkten på antalet invånare. Hela skatten går tillbaka till folket. Goldman Sachs får inte ett enda öre.
-----
James Hansens Veckobrev 20091207, i snabböversättning av Lars Almström.
Källa:
http://www.columbia.edu/~jeh1/mailings/2009/20091207_SackGoldmanSachs.pdf |