|
Inlägg inför Naturskyddsföreningens höstkonferens 15 november 2008
Undanflykter intill feghet – ett ofta återkommande mönster; eller vad varje ansvarsfull medborgare bör veta om blockering av nödvändiga krafttag i klimatpolitiken
Hur kan det komma sig att det är så svårt att få fram den politiska viljan att ställa krav på åtgärder som tar spjutsspetsforskningen om klimatrubbningen och de stora riskerna som denna rubbning innebär på allvar? Varför är allmänt framförda klimatmål så urvattnade att de är dömda att misslyckas med att säkra att de riskabla tendenserna vänder? Varför framförs mesiga Potemkin-krav när vi redan ser att klimatrubbningen i verkligheten förorsakar katastrofer här och nu? När det finns alla bevis som man kan kräva för att konsekvenserna blir värre och värre för varje ton koldioxid vi fortsätter att släppa ut!
Man kan undra varför inte ens Naturskyddsföreningen ställt sig bakom verkliga krafttag – när knappast en enda omhuldad äng kommer garanterat helskinnad genom en 2-graders global medeltemperaturhöjning. Ingen forskare har kunnat bevisa 2-gradersgränsens ofarlighet. Ingen forskare har kunnat bevisa att i samma stund som man eventuellt lyckas hejda koldioxidhalten i atmosfären vid 399 ppm och den inte nått över 400 skulle återkopplingsmekanismerna klara av att vända på uppvärmingstrenden och börja svalka globen. Med andra ord: ingen har kunnat bevisa att 400 ppm är en säker gräns.
Vi borde, just som natur-SKYDDS-förening, kräva att Sverige, EU, WTO-länderna så gott som omedelbart slutar med allt det som forskarna är förvånansvärt eniga om att driver på klimatrubbningen. Bara sluta med det, det finns ju alternativ! Vi borde kräva att den politiska oviljan inte hindrar de lösningar som redan är fullt möjliga. Vi har råd att hjälpa alla som kommer i kläm på grund av omställningen, det finns massor av pengar till förstörelse, bara kanalisera om dem. Varför kräver vi inte allt detta? Handen på hjärtat - och nu handlar det verkligen om att ha hjärtat på rätta stället inför dessa pågående mänskliga och ekologiska tragedier – är vi för fega, som individer, och förening?
De mekanismer som ingår i spelet då nödvändiga krafttag blockeras, har analyserats i boken Climate Code Red. Titeln syftar på att sjukhusens akutintag markerar patienter med livshotande tillstånd med rött så att de fallen går före alla andra. Klimatrubbningen borde alltså gå före allt annat. Men... Analysen förtydligar vilka undanflykter man tillgriper i klimatpolitiken i stället för att visa prov på engagerat ledarskap och orubbligt ansvar för att nödvändiga åtgärder genomförs. Ofta undviker olika aktörer att ta ledningen och kommer, enligt Climate Code Red, med resonemang i den här stilen:
Klimataktivisternas grupper:
Påstår att de litar på de vetenskapliga resultat som IPCC har redovisat – de vill inte ifrågasätta dem – de menar att de måste lita på IPCCs förmåga att leda oss. Säger att det är forskarna som vet hur det är. Grupperna tycker inte att de kan föra fram något som IPCC inte har sagt. De kan inte börja ”spekulera” kring vad några få andra forskare säger, ifall det inte ingår i IPCC-rapporter.
Vetenskapsmännen:
Det är samhället, menar många forskare, som måste göra bedömningarna om vad som ska anses vara farligt. Det är inte deras uppgift, menar de, att tala om för andra vad som är farligt eller vilken risknivå man borde välja. Deras uppgift är att försöka informera debattörerna om vilka följderna är av de olika nivåer som samhället skulle kunna ta upp till övervägande.
Affärsvärlden:
Affärsvärldens representanter kan anse att det är mycket möjligt att en nedskärning av utsläppen med en viss procent till 2050 inte är tillräcklig, men vill trots det lägga sig lägre för att de har att förhandla med parter som inte skulle tro på några strängare krav. Deras egna företag, menar de, hör till de bättre och känner till att det handlar om ett stort problem, men om de ska få med sig hela affärslivet så kan de bara lägga fram mera begränsade krav.
Miljögrupper med brett fokus:
Håller med om målet, att det gäller att agera kraftfullt nu, om man inte ska riskera att klimatet skenar iväg bortom återvändo, men är bekymrade över att om de framför starka krav så kommer de inte att bli tagna på allvar. Man menar att det är viktigare att man kommer överens och sätter upp kampanjmål som går i rätt riktning, hellre än att ta diskussioner om vilka målen borde vara. De föreställer sig att man en senare gång kan ta ett ytterligare steg och kräva lite mer längre fram.
Den offentliga sektorn:
Deras klimatexperter håller visserligen med om det önskvärda i att krafttag sätts in – men de anser att man måste åberopa vetenskapliga, inte politiska argument. De måste övertyga(s) om att mål och prediktioner i grunden är frågor om klimat-vetenskap och inte politik. Ifall det skulle finnas någon forskare som skulle lägga fram kraven anser de att det skulle underlätta väldigt mycket.
Politiker som bryr sig om klimatet:
Tycker att de inte kan sträcka sig längre än miljörörelsen gör. De vill inte verka extrema. Visserligen kan de vara medvetna om att det egna partiets linje borde skärpas eftersom ny forskning har lagts fram, men anser att en skärpning inte är möjlig förrän tidigast efter nästa val/stämma eller liknande. Kan personligen önska skarpare målsättningar, men är pressade av omgivningens krav på att inte framstå som extremister (och förlora väljare, underförstått).
Efter denna sammanställning från Climat Code Red blir följdfrågan: när det är så här – vem ska då våga stå rakryggat upp och lägga fram de nödvändiga kraven?
Om någon borde våga göra det – varför inte vi? Vem har ett moraliskt hållbart nekande svar på det?
Doris Norrgård Almström
http://www.climatecodered.net/book.html
Climate Code Red: the case for emergency action
by David Spratt & Philip Sutton
Scribe Publications
|