|
Obamas andra chans att lösa den främsta moraliska frågan
under detta sekel
Av James Hansen, 2010-04-08
President Obama valde, till slut, en hård linje i förhandlingarna om sjukvårdslagstiftningen och avtalet om vapenkontroll med Ryssland – och lyckades. Skulle detta kunna vara vändpunkten för något som fortfarande kanske kunde bli ett stort ledarskap?
2000-talets viktigaste moraliska fråga kommer nästan säkert att vara klimatförändringen, jämförbar med nazismen som Churchill stod upp emot på 1900-talet och slaveriet som Lincoln konfronterade under 1800-talet. Vårt beroende av fossila bränslen hotar, om vi inte minskar det, våra barn och barnbarn och de flesta arterna på vår planet.
Och ändå uppträdde presidenten, när han tog upp klimatfrågan i sitt tal till nationen, väluppfostrat intill dumhet och inledde med ”Jag vet att det finns de som inte håller med” när han syftade på de vetenskapliga bevisen. Denna svaga upptakt gav nästan legitimitet åt klimatförnekarna och hälsades så klart med tjo och tjim från det välsmorda kolkraftsblocket bland kongressmännen. Presidenten blev förlägen och hans anhängare hukade sig.
Detta är inte 1600-talet när ”tron” stod över vetenskapen och tvingade Galileo att förneka sin förståelse av solsystemet. Presidenten borde förbehållslöst stödja det klimatvetenskapliga forskarsamhället som är under politiskt dirigerad attack, rörande riktigheten i dess vetenskapliga analyser. Om presidenten behöver stöd eller skydd kan han be om en omedelbar rapport från National Academy of Sciences, som skapades av Abraham Lincoln för att ge råd om tekniska frågor.
Varför måste presidenten se den svåra sanning som presenteras av klimatvetenskapen i ögonen? Varför får han inte använda presidentens vanliga taktik: att bara prata om behovet av ren energi och energi-oberoende? Därför att den metoden leder till fel politik, ineffektiv lagstiftning späckad med eftergifter åt särintressena, precis som Waxman-Markeys lagförslag i representanthuset och de lagförslag som nu övervägs i senaten.
Ett stigande pris på koldioxidutsläpp är den grundläggande förutsättningen om vi ska lyckas bryta vårt beroende av fossila bränslen och ta oss in i en framtid med rena energikällor. Om vi nämligen inte tvingar de fossila bränslena att betala för sina skador på människornas hälsa, miljön och våra barns framtid, så kommer de fossila bränslena att fortsätta att vara den billigaste energin och vi kommer att krama ut varje droppe ur oljesand, oljeskiffer, orörda landområden och havsbottnar.
Det är viktigt att det stigande kolpriset följs upp med att 100 % av de insamlade skatteintäkterna betalas tillbaka till allmänheten – annars kommer allmänheten inte att tillåta att skattesatsen blir tillräckligt hög för att påverka livsstil och val av energislag. Skatten måste utan undantag samlas in från de fossila bolagen vid gruvan, borrhålet eller införselhamnen. Intäkterna borde fördelas jämnt på alla vuxna invånare, med halv ranson för barn, upp till två barn per familj, och skickas ut varje månad som en ”grön check”. En del av skatteintäkten skulle kunna användas för att minska inkomstskatten, förutsatt att denna sänkning är synlig och möjlig att kontrollera.
Det stigande kolpriset kommer att påverka nästan allt. Folks inköp kommer att spegla en önskan att minimera kostnaderna. Närproducerad mat kommer att gynnas, medan import från andra sidan jordklotet kommer att minska. Förnybar energi, andra kolfria energislag och energi-effektivisering kommer att växa. Och fossila bränslen kommer att minska.
Denna kolskatt med återbetalning är tydlig, rättvis och effektiv. Kongressmannen John Larsson definierade en lämplig stigande skattesats. 15 dollar per ton koldioxid första året och sedan 10 dollar mer för varje år. Ekonomiska modeller visar att koldioxidutsläppen skulle minska med 30 % till år 2020. Den årliga utbetalningen då skulle bli 2000 – 3000 dollar per invånare, alltså 6000 – 9000 dollar för en familj med två barn eller fler.
Cirka 60 % av befolkningen skulle få större intäkter än vad de behövde betala för ökade energikostnader. Folk kommer att själva avgöra sina nettokostnader eller nettovinster genom sina val av energi och konsumtionsvaror. Utbetalningarna kunde justeras mellan delstaterna för att förhindra att välståndet flyter iväg från en del av landet till en annan.
Religiösa rörelser av alla slag – katolska, judiska, protestantiska, ortodoxa, evangeliska – är förenade i sin syn på klimatförändringen som en moralisk och etisk utmaning. Religious Coalition on Creation Care arbetar tillsammans med Citizen's Climate Lobby, Price Carbon Campaign, och ekonomer vid Carbon Tax Center för att hjälpa till att genomföra denna ärliga, effektiva energi- och klimatpolitik. Och allmänheten kan förväntas stödja denna politik, om man förklarar den väl.
Men hittills har kongressen mosats sönder av särintressena. Ledarna i kongressen infogar eftergifter i lagförslagen för att locka till sig industristöd och särskilda röster. Det bästa i högen, Cantwell-Collins lagförslag, återlämnar 75 % av skatteintäkten till allmänheten. Men det är ändå ett cap-and-trade-förslag, och dess låga koldioxidpris och dess kompensationsprojekt skapar inte mycket stimulans för ren energi och skulle bara ha en liten inverkan på koldioxidutsläppen.
Kan särintressenas kakafoni övervinnas? Det finns ett sätt: presidenten måste engagera sig. Han måste förklara situationen för folket och använda sin maktställning för att förmå kongressen att göra vad som är rätt för nationen och för framtida generationer.
Han måste förklara att vi behöver ett stigande pris på koldioxid för att kunna fasa ut vårt beroende av fossila bränslen. Utdelningen kommer att stimulera ekonomin och förse allmänheten med de medel som behövs för att flytta över till en framtid med ren energi.
Koldioxidskatt med utdelning är den grundläggande politik som behövs för att föra nationen framåt till en framtid med ren energi. Men denna politik måste kompletteras med andra inslag som t.ex. standardkrav på byggnader och energieffektivitet, allmänna investeringar i förbättrad infrastuktur och teknologisk utveckling.
Kongressen har en roll att spela för att vi ska uppnå dessa mål, men det är det stigande priset på koldioxid som kommer att göra det möjligt att nå dem. Regeringen kan tillhandahålla lånegarantier för kärnkraft och stödja utveckling av försök med kolinfångning och lagring, men dessa energislag måste konkurrera med energi-effektivitet och förnybar energi på en fri marknad.
Det bästa med ett enkelt, ärligt, stigande pris på koldioxid är att det skapar den enda realistiska möjligheten för ett internationellt klimatavtal. President Obama gjorde rätt som övergav 192-nationers-debatten. Det som behövs är en överenskommelse mellan de två största utsläpparna, USA och Kina.
Kina kommer aldrig att gå med på ”utsläppstaks”-lösningen som kongressen förordar. Utvecklingsländerna kommer inte att sätta något tak på sina ekonomier. Men Kina är villigt att förhandla om ett koldioxidpris. Hur kan jag säga detta med övertygelse?
Kina gör enorma investeringar i kärnkraft, vindkraft och solkraft. Man vill undvika att som USA bli beroende av fossila bränslen. Man vill rena sin luft och sitt vatten. Man vill skydda de hundratals miljoner kineser som bor nära havsnivån. Man vet att de egna rena bränslena kommer att vinna bara om de fossila bränslena tvingas betala för de skador de orsakar.
När väl USA och Kina enas om ett koldioxidpris kommer de flesta andra länder att acceptera samma sak. Varor från länder som inte har någon koldioxidskatt kan beläggas med en motsvarande tull, enligt de regler som finns inom World Trade Organization. Detta kommer att övertyga de flesta länder om att ansluta sig, så att de kan ta upp skatten själva.
Eftervärlden kommer kanske att minnas att Obama minskade antalet raketer med kärnstridsspetsar, eller att han ökade antalet amerikaner som kunde få sjukvård med 10 %. Men om han drömmer om att bli en verkligt stor president måste han ta itu med detta seklets stora moraliska fråga.
-----------------------------------
I snabböversättning av Lars Almström 2010-05-30
Källa:
http://www.columbia.edu/~jeh1/mailings/2010/20100405_ObamaSecondChance.pdf
|