|
Klimatförändringen går över gränsen till det extremt farliga
– Råa tal och skört hopp
En kort sammanfattning av Kevin Andersons artikel Climate change going beyond dangerous – Brutal numbers and tenous hope i development dialog no 61, september 2012
Sammanfattning
Vi befinner oss i ett oerhört utsatt läge. Mycket värre än vad de flesta ännu har förstått. Att ta oss ur detta läge kräver mod och insikt. Uppgiften är näst intill omöjlig. Men alternativet är ännu värre.
Sedan länge har vi ett antal överenskommelser bland världens ledare om att den globala temperaturhöjningen inte får överstiga 2 grader Celsius räknat från förindustriell nivå. Detta för att undvika en farlig mänsklig störning av klimatet. Men numera har vetenskapen förstått klimatfrågan bättre. 2 grader är inte längre gränsen mellan ofarlig och farlig mänsklig störning av klimatet utan gränsen mellan farlig och extremt farlig störning. Vi får inte passera 2 graders uppvärmning!
Koldioxid som vi släpper ut i atmosfären stannar kvar i mer än hundra år och bidrar hela denna tid till att temperaturen stiger på jorden. För att inte överstiga 2 graders temperaturökning måste alltså nya koldioxidutsläpp begränsas. Detta kallas ibland att vi har en koldioxidbudget, vars innehåll kan fördelas på olika länder och användas vid olika tidpunkter. Om ett visst land släpper ut mer måste andra länder skära ner sina utsläpp motsvarade. Om vi under ett visst år orsakar större utsläpp måste våra utsläpp under andra år vara mindre. Annars spricker budgeten och vi släpper ut för mycket koldioxid. Och då blir temperaturökningen större än 2 grader.
Detta är relativt lätt att förstå. Problemet är att vi ändå inte har förstått. Det finns alltså en mycket begränsad mängd koldioxid som vi nu får släppa ut om vi ska kunna undvika extremt farlig mänsklig påverkan på klimatet. Men, påpekar Kevin Anderson, vi släpper ut mer och mer!
Det är alltså inte bara så att vi fortsätter att släppa ut koldioxid i en jämn takt. Utsläppen ökar! Och det är konsekvenserna av detta som mycket få människor har insett. De standardmodeller som används av klimatforskarna och rådgivarna till politikerna är, enligt Kevin Anderson, inte rätt programmerade. Dessa modeller har kvar gamla antaganden om 1-2 procents ökningar av utsläppen varje år, men de verkliga talen kommer att bli 3-5 procent och detta gör att standardmodellerna ger helt felaktiga prognoser.
Till detta kommer, menar Anderson, att standardmodellerna också har helt orealistiska antaganden om när våra utsläpp kommer att börja minska. De antar vanligen att detta kommer att ske senast år 2016. Men det finns ingenting som tyder på att en så tidig utsläppstopp skulle vara inom räckhåll globalt sett. Och konsekvensen av detta oerhörda fel i modellen innebär att modellen räknar med att utsläppen år 2016 har nått en topp och att utsläppen därefter minskar, medan de i verkligheten fortsätter att accelerera! Inte konstigt att utsläppsbudgeten blir fel och råden till politikerna usla.
Det krävs mod att inse detta. Inget av de rika länderna har någon politik som kan åstadkomma en topp i deras utsläpp till år 2016. Varken Kina eller Indien önskar en sådan topp. De satsar på ekonomisk tillväxt långt in på 2030-talet och deras tillväxt kommer att skapa utsläpp som är större än hela världens idag.
Standardmodellernas felaktiga antaganaden leder till att politikerna får dåliga råd som i sin tur lägger grunden till en politik, som leder oss raka spåret mot 4 graders temperaturhöjning utöver förindustriell nivå inom 50 år. En sådan temperaturhöjning blir slutet för civilisationen och förödande för de flesta nuvarande ekosystem. För en sådan temperaturhöjning kommer med stor sannolikhet att leda till skenande klimatförändring.
Men, avslutar Anderson, vi har fortfarande en liten chans att stoppa denna vansinniga färd mot avgrunden. Vi kan och vi måste utforma en politik som minskar våra nya utsläpp tillräckligt mycket tillräckligt snabbt.
Och det är bara en mycket liten del av jordens 7 miljarder människor som orsakar de allra största utsläppen, nämligen vi själva och kanske några hundra miljoner kineser och indier. Det är vi som nu genast måste ta itu med de utsläppsminskningar som verkligen krävs.
Till dem som säger att de nödvändiga utsläppsminskningarna inte är möjliga att uppnå svarar Anderson med motfrågan: Är det mer möjligt att leva med 4 graders uppvärmning?
Lars Almström
Cogitos översättning av hela artikeln finns här
|